mjsm

Varför drar man sig för att ringa samtal och fixa saker? Det är ju så skönt efteråt och alltid mycket lättare än vad man trodde!

Igår var en konstig, intensiv, glad, ledsam och spännande dag.

Först besiktigade vi ett hus och bestämde oss till 100 % för att köpa det!
Äntligen!!!!

La ut vår älskade lägenhet på blocket, innan annonsen ens var klar så hade två personer lagt bud och det bara fortsatte..

Sen hämtade Sigge och jag Nelly i skolan och Nova på dagis. Vi köpte varsin glass och gick och kollade på papporna som målade Svenne & Ugglans hus medan de var i Norge.

Sigge hoppade studsmatta för första gången i sitt liv och älskade det!

Sen cyklade vi till skogen och hade picknick vid Beas favoritställe. Sigge somnade på vägen hem.

Vidare hem och käkade pizza, Niklas drog och köpte kyl&frys till huset.

Innan dagen var slut så var lägenheten såld. Och för mer än vi kunnat drömma om så nu kan vi renovera massor!

Det här har blivit en klago/åh-vad-synd-det-är-om-oss-som-råkar-ut-för-allt-blogg, jag vet! Och det här inlägget är inget undantag!

Eftersom jag har en konstig fot som den än mer konstiga vårdcentralen i Norberg tycker att jag kan "avvakta lite till med eftersom ortopeden ändå bara vill operera och det ska vi ju helst undvika", så har jag nu felbelastat hela jävla kroppen och nu har mitt knä sagt upp sig. Det har varit lite knepigt i ett par veckor med lite låsningar och så men eftersom vårdcentralen i Norberg är ett jävla skämt så drar man sig för att ringa dit.

De senaste dagarna har det ibland hänt att jag inte kunnat resa mig för att det gjort så ont. Men sen har det gått över snabbt. Idag skulle jag ju träffa en tekniker och säljare för lite teori om de nya färgerna. Jag tänkte att jag skulle dra på mig ett knäskydd så jag inte skulle behöva ställa till en scen om det låste sig. Då hände något och jag kände direkt att det inte var som det brukar. Jag låg på golvet och grät hur länge som helst för det gjorde så sjukt ont!
Jag insåg att jag inte kunde gå iväg på den där teorin/mötet så jag fick ringa återbud, en timme innan. Det kändes som om han inte trodde på mig och jag kände mig som värsta tönten.

Försökte gå men det gick inte. Jag ringde vårdcentralen. "vi har slut på telefontider idag, prova senare".
Dra åt helvete, jävla system!
Ringde sjukgymnastiken och frågade om det fanns något de kunde göra, men det fanns det inte.

Då fanns bara ett alternativ kvar: akuten i Avesta. Jag ville verkligen inte men att föda barn var piece of cake jämfört med den här smärtan. Men efter samtal till både sigges farmor och mormor som båda satt upptagna med jobb och inte kunde ta hand om Siggisen under tiden så kände jag mig som värsta krångelmajan och bad Niklas att dra benet rätt igen!
Jävla hård man är alltså!
Jag skrattade och grät om vartannat. Skrattet för att jag visste att det här kunde gå hur som helst!

Först fick han prova att dra i knäet som jag inte hade ont i, när jag tyckte att han hade rätt taktik så fick han gå på det andra!
Jag låg på soffan och tröck en kudde över ansiktet, Niklas drog till och jag trodde att jag skulle dö. Men det hände ingenting mer än mer smärta så när jag skrikit klart så bad jag honom dra en gång till! Först kom jordens smärta, ungefär 900 knivar som stacks in i mitt knä och vreds runt samtidigt som någon gjorde tusen nålar på knäskålen. Sen släppte allt!

Nu kan jag gå igen men knäet är svullet och stelt. Synd att vi inte gjorde så på en gång så jag hade kunnat gå på det där mötet.

Vanligt knä vs mongoknä.

Jag tänkte att det inte skulle gå att klättra upp i soffan om man la kuddarna under dynorna och ställde bordet emot. Tji fick jag!
Nu sover han i alla fall så jag kan pusta ut en sekund!

Så här såg Sigge ut 03:51 i går morse. Vi var nämligen ute på roadtrip. Sigge vaknade på natten vid 00, glödhet. Han var redan förkyld och hade haft lite feber under dagen. Han fick en Alvedon och lite nässpray. Jag la honom igen men märkte att han andades superfort. När andningen inte la sig efter en stund så började jag räkna andetagen; ca 50/ min. Han ska ligga runt 20-30 /min.
Jag ringde 1177 för andra gången på en vecka. Sköterskan tyckte att det var alldeles för mycket, allra helst när han hade ventoline i kroppen också.
Hon rådde oss att åka till akuten.
01:40 satt vi i bilen. Efter att ha fått frisk luft så blev andningen bättre så r vi kom in så hade han "bara" runt 40 andetag.

De kollade honom noga och väl. Han fick bra med syre och lungorna lät bra. Så ingen lunginflammation den här gången! Snabb sänkan visade på infektion. Men inte så farligt så vi fick åka hem igen!

I går var han lika pigg som vanligt så vi kunde gå på fest som planerat. Sigge fick vara hos mormor och lasse och käka ostkrokar. Där har även vi sovit eftersom det var närmare dit efter festen.

Nu hör jag att prinsen har väckt upp sin mormor, kanske dags att stiga upp!

Det händer så mycket nu så jag hinner inte med att skriva om allt, eller rättare sagt; det är så mycket så min hjärna får spel och jag glömmer bort att blogga!

Idag är vi bortbjudna på lunch hos Niklas mormor och middag hos Niklas föräldrar.

Imorgon ska vi på 50 års fest och passa på att övernatta hos mamma och lasse.

Den 1 augusti börjar jag jobba! Eftersom min fina Pernilla ska få en bebis så ska jag "vikariera" för henne ett år, sen får vi se vad som händer! Jag ville ju egentligen jobba med något annat men nu är jag jättepepp och ser fram emot att börja! På måndag ska jag på lite teori eftersom jag ska byta märke på färgen.

På tisdag är det 6 månader sedan Bea fick somna. Då ska Niklas och jag även ta ett ENORMT beslut. Förra veckan när jag skulle ropa på Sigge så ropade jag istället "Bea, kooooom!!!" jag har varit på väg att säga så flera gånger tidigare men lyckats bita mig i läppen i sista sekund. Det har även hänt igen att Sigge luktat precis som henne så när jag blundat så har jag trott att det varit Bea jag haft i knäet.
Häromkvällen innan jag skulle lägga mig så var jag på väg att fylla på vatten åt henne. Jag tror att det betyder något.

Allt kommer gå bra!

Sista bilden på de två.

Idag är ingen vanlig dag för det är min älskade Niklas födelsedag!
25 barre blir han till på köpet! Så nu får jag känna mig ung i 1,5 månad igen. :)

Niklas är min dröm. Han är det bästa jag kan tänka mig. Han är världens snällaste människa och ingen kan få mig att skratta som han kan.
I snart 6 år har vi hållit ihop efter att ha varit bra kompisar sedan mellanstadiet och jag blir mer och mer kär för varje dag. Jag är övertygad om att vi kommer hänga ihop livet ut!

Grattis min älskade, utan dig är jag halv!

Lilla Sigge satt snällt och lekte på golvet i vardagsrummet. Jag gick ut i köket och mätte upp två dl vatten i en kastrull som jag ställde på spisen. Sedan gick jag tillbaka till vardagsrummet =jag var borta typ en sekund!

När jag kom in i vardagsrummet satt inte Sigge på golvet längre, istället hittar jag världens gladaste unge sittandes på RYGGSTÖDET på soffan och tittar ut genom fönstret!

Det hade ju varit roligt med en bild på klätterapan men jag fick en liten hjärtattack och slet ner honom på en gång.

Idag fyller Siggekillen 1 år minus 1 månad!

Den senaste månaden har det hänt mycket grejer.

Han kan stå själv.
Han kan resa sig upp från golvet utan stöd.
Och han kan GÅ! Men helst bara hemma och till mig men om han vill så går han kortare sträckor till grejer. Om jag bara går framför honom kan han dock gå nästan hur långt som helst.
När vi är ute går han bara man håller honom i handen.

Han kan dricka själv ur mugg/glas men tycker om att vicka ut resten så mamman tycker att det är bättre att han dricker ur pipmugg.

Han kan pussas och kramas när man ber honom.
Han Dansar när han hör bra musik.

Han tar ur nappen ur munnen när man säger åt honom.
Han kan klättra upp i soffan.

Han fullkomligt älskar Nelly & Nova. Han skiner upp som en sol och blir helt till sig när han får syn på dem!

Han kan bygga torn med sina klossar själv. Tre st är rekordet sen blir det svajigt. :)

Han äter allt förutom glass och fryst yoghurt. Han verkar tycka det är för kallt för det går verkligen inte hem.

Nu är det bara en ynka månad kvar till stora dagen. Tänk att han blivit så stor, det betyder ju även att jag blir äldre. Det behövs inte tycker jag!

Jag känner mig som världens sämsta mamma.. Jag har "låtit" Sigge ramla ner från vår säng igen. Det känns nämligen som om jag just LÅTIT honom göra det. Jag har ju inte förhindrat det eftersom det har skett. Innerst inne så vet jag att det inte är mitt fel och att det är jättevanligt att barn ramlar ur sängen men det är svårt att inte klandra sig själv.

För några månader sedan föll han ner i fotänden då han krupit i sömnen. Men så landade han på massa kuddar och sånt så då tyckte han nog att det var mest jobbigt att vakna och inte riktigt känna igen sig.
I natt var det dags igen, då Niklas jobbade natt liksom förra gången. Men den här gången landade han inte på några kuddar utan pladask på golvet.
Till saken hör att vi har en hög säng. Säkert 80 cm. Sigge grät bara en kort stund som han oftast gör när han gjort illa sig, sen somnade han om. Jag kände mig rätt lugn eftersom jag varit med om det här en gång tidigare och det gick bra. Men jag hade ändå svårt att somna om.. Jag låg och kramade Sigge och höll honom i handen, en timme efter fallet upptäckte jag att han hade en enorm bula i skallen.

Inget direkt sår men ett skrubbsår på bulan. Då ringde jag 1177.

Sköterskan bad mig väcka honom medan hon var kvar i telefonen för att se till så att han inte hade svimmat istället för att somna.

Han vaknade rätt snabbt och när sköterskan hörde att han började prata på en gång så fnissade hon till och jag kände mig lugn igen. Men hon sa att han inte fick sova mer än två timmar åt gången under natten så jag skulle väcka honom igen vid 4 och se till så han var vid medvetande.

Både Sigge och jag hade svårt att somna efter det här så vi låg vakna. Vid 3 somnade Sigge så jag ställde klockan på 5. När den ringde vaknade vi båda och har bara slumrat till någon minut sedan dess.
Nu kryper han runt och härjar på som vanligt och bulan har gått ner ordentligt.
Men vi ska ändå försöka få tid på bvc så vi kan kolla skallen.

Nu har Sigge alltså inte bara ärvt utseendet av sin far utan också oturen att göra illa sig hela tiden. Är det verkligen bara humöret och näsan han ärvt av mig? Stackars barn...

En pytteliten Siggeskrutt

Idag var Sigge och jag med i annonsbladet. Sigge var tydligen inte lika linslus som mig eftersom han satt med ryggen mot.

Sigge och jag håller ju som sagt på och planerar lite till hans första födelsedag. Förra veckan gjorde vi Candy pops som ligger i frysen och väntar på att få bli garnerade.
Idag testar vi whoppie pies (jag är för kass för att göra macrones). Sigge beställde gröna så det är väl bara att ställa upp! Vi gör fyllningen nån annan dag så nu har vi lite tid på oss att komma på vad det ska vara för smak och färg. :)

I fredags tog Sigge sina första RIKTIGA steg. De steg han tagit förut har inte gillts tycker jag. :)

Han tar nu tre steg innan han kastar sig mot mig, oavsett hur lång bit det är kvar. :D Någon gång har han tagit fyra. Det roligaste är när han tar ett steg och sen stannar för då vet man ju att han egentligen kan mycket mer än vad han tror. Lilla godingen!
Och om en vecka & en månad är det 1-års dagen! Sigge och jag håller på och planerar tårta och kakor för fullt! Han bestämmer och jag fixar!

Man blir trött av att gå

Nova: -Moster, du måste åka läskiga karusellen med mig!
Jag: -Nej, jag mår så illa då.
Nova: -Men du är ju världens bästa moster...
Jag: -Men jag kan inte, tyvärr!
Nova: -Moster.. Då tror jag att du inte älskar mig...


Ååååhhhh!!!