Klagobloggen

Det här har blivit en klago/åh-vad-synd-det-är-om-oss-som-råkar-ut-för-allt-blogg, jag vet! Och det här inlägget är inget undantag!

Eftersom jag har en konstig fot som den än mer konstiga vårdcentralen i Norberg tycker att jag kan "avvakta lite till med eftersom ortopeden ändå bara vill operera och det ska vi ju helst undvika", så har jag nu felbelastat hela jävla kroppen och nu har mitt knä sagt upp sig. Det har varit lite knepigt i ett par veckor med lite låsningar och så men eftersom vårdcentralen i Norberg är ett jävla skämt så drar man sig för att ringa dit.

De senaste dagarna har det ibland hänt att jag inte kunnat resa mig för att det gjort så ont. Men sen har det gått över snabbt. Idag skulle jag ju träffa en tekniker och säljare för lite teori om de nya färgerna. Jag tänkte att jag skulle dra på mig ett knäskydd så jag inte skulle behöva ställa till en scen om det låste sig. Då hände något och jag kände direkt att det inte var som det brukar. Jag låg på golvet och grät hur länge som helst för det gjorde så sjukt ont!
Jag insåg att jag inte kunde gå iväg på den där teorin/mötet så jag fick ringa återbud, en timme innan. Det kändes som om han inte trodde på mig och jag kände mig som värsta tönten.

Försökte gå men det gick inte. Jag ringde vårdcentralen. "vi har slut på telefontider idag, prova senare".
Dra åt helvete, jävla system!
Ringde sjukgymnastiken och frågade om det fanns något de kunde göra, men det fanns det inte.

Då fanns bara ett alternativ kvar: akuten i Avesta. Jag ville verkligen inte men att föda barn var piece of cake jämfört med den här smärtan. Men efter samtal till både sigges farmor och mormor som båda satt upptagna med jobb och inte kunde ta hand om Siggisen under tiden så kände jag mig som värsta krångelmajan och bad Niklas att dra benet rätt igen!
Jävla hård man är alltså!
Jag skrattade och grät om vartannat. Skrattet för att jag visste att det här kunde gå hur som helst!

Först fick han prova att dra i knäet som jag inte hade ont i, när jag tyckte att han hade rätt taktik så fick han gå på det andra!
Jag låg på soffan och tröck en kudde över ansiktet, Niklas drog till och jag trodde att jag skulle dö. Men det hände ingenting mer än mer smärta så när jag skrikit klart så bad jag honom dra en gång till! Först kom jordens smärta, ungefär 900 knivar som stacks in i mitt knä och vreds runt samtidigt som någon gjorde tusen nålar på knäskålen. Sen släppte allt!

Nu kan jag gå igen men knäet är svullet och stelt. Synd att vi inte gjorde så på en gång så jag hade kunnat gå på det där mötet.

Vanligt knä vs mongoknä.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

mjsm

Tankar, vardag, livet..

RSS 2.0