Rehab

Så var den förbannade operationen över. Jag visste att det skulle bli tufft men kanske inte så här tufft. 
Igår var jag helt bedövad i hela benet så jag kände inte om det gjorde ont. 
Idag gör det lite ont men inte så farligt faktiskt. 
Det jobbiga är alla mediciner. Jag har fått sätta alarm på telefonen så jag ska komma ihåg att ta alla. Sju gånger varje dag larmar den. Tabletter och dessutom en spruta som jag får ge mig själv för att minska risken för propp. 
De smärtstillande tabletterna gör mig trött och illamående. Så jag har redan skurit ned på dem. För jag har hellre lite extra ont än att bli helt knäpp i skallen. 

Jag är så enormt tacksam över att jag har en så underbar sambo. När jag kom hem igår så hade han gjort i ordning en del av soffan och lagt dit kuddar så jag kan ha benet i högläge, och skarvat dit min laddare. 
Svärmor hade varit här med blomma, tidning och choklad till mig. 
Jag blir så rörd!

Nu väntar en lång lång resa att ta sig tillbaka. Och varje dag är jag ett steg närmare. 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

mjsm

Tankar, vardag, livet..

RSS 2.0