Värre än värst.

Igår var jag på besök hos sjukgymnasten i Västerås inför min op nästa vecka. 
Jag trodde att jag skulle få övningar som jag skulle göra efter op. Det fick jag också. Men jag fick även en skena som jag ska ha dygnet runt i sex veckor. Ja förutom när jag ska sitta i en maskin som jag kommer få hem. Då behöver jag inte ha skenan som börjar vid ljumsken och slutar vid fotknölen. 
Maskinen behöver jag inte använda i sex veckor utan bara i fem veckor och då endast sex timmar varje dag. 
Piece of cake med en bebis och en 2-åring. 
Under dessa sex veckor som jag ska ha skenan dygnet runt så behöver jag inte gå alls. Bara hoppa på kryckor eftersom jag inte får belasta mitt knä det minsta. Jag ska tänka att jag går på ett knäckebröd som inte får gå sönder. Lätt!

Har jag tur så skär de bara upp mitt knä när de ska borra små hål i min knäled för att sätta fast en konstgjord hinna som gör att blodet stannar kvar och nytt brosk bildas på det stället där jag saknar brosk. Men tycker läkaren att det är bättre med lite benhinna så skär han upp mitt ben och tar lite därifrån och sätter fast i knät istället. Jag menar, man kan ju ta två feta ärr när man ändå håller på. 

När jag satte mig i bilen och skulle åka hem så började jag böla. Tanken på att jag inte kommer kunna bära på mina barn på flera månader är skrämmande. Jag kommer inte kunna skynda mig för att trösta, inte kunna pussa och krama de när jag vill, inte kunna hjälpa till med badning, inte lägga de i sängen och stryka deras små huvuden och pussa dem godnatt, inte kunna bygga en snögubbe när första snön kommer, inte kunna följa med S på gympa, inte kunna dra dem på pulka eller bob. Och när jag äntligen kommer få kunna gå ordentligt så har M haft en mamma som inte kunnat burit honom under halva hans liv. 




Men jag vill verkligen inte gräva ner mig så jag försökte och tänkte. Vad finns det för positivt med det här? 
Och då kändes det lite bättre. 



När allt det här är över och om allt går bra (det är trots allt en av de mest avancerade knäoperationen som finns), så kommer jag få tillbaka mitt liv som jag inte haft sedan maj 2012. Jag tror inte min omgivning märkt hur mycket det här påverkat mig för jag har lärt mig att leva med det. Jag måste gå på ett speciellt sätt, jag måste klä på och av mig på ett speciellt sätt, jag måste sätta mig och resa mig på ett speciellt sätt, jag måste kliva i och ur bilen på ett speciellt sätt. 
För att inte tala om hur mycket jag inte kan göra alls i dagsläget. 

Men när jag blir "normal" i knät så kommer jag att kunna busa och leka ned mina barn och jag kommer kunna leva precis som innan! Det är min morot och jag ska träna som bara den så jag blir frisk snabbt! 












Kommentarer
Elin

Heja heja. Härlig inställning. Precis, du för tänka på hur bra det blir sen. Vi kommer och hälsar på och gosar med barnen och tar hand om dig sen. Puss

Svar: Jag hoppas att vi hinner ses innan också! Ska kolla kalendern men det är mycket nu! Puss
mjsm

2013-11-06 @ 20:19:30
URL: http://Poppelberget.blogg.se
Becca

OCH... när allt väl är över och du sitter där med din är som du skiter blanka fasiken i så kommer du kunna håva in ett par tusen spänn från försäkringsbolaget. KÄMPA PÅ med dina positiva tankar! PUSS

Svar: Tack snälla! Puss
mjsm

2013-11-06 @ 20:45:27
URL: http://reberecca.blogg.se
Becca

*dina ärr

2013-11-06 @ 20:45:44
URL: http://reberecca.blogg.se
Cissi

Men gumman då!
Jag förstår dig ingående vad du menar med att inte kunna göra allt de där underbara och jobbiga och ännu mer underbara tillsammans med dina knoddar.. Jag har ju som sagt varit sjuk sen min Meja va knappt 1 månad gammal, och är fortfarande inte fullt kapabel att göra allt jag vill göra med min underbara lilla tjej. Kommer nog tyvärr aldrig bli de till fullo heller tyvärr, utan både hon och jag och min man kommer nog få leva med att de e jobbigt emellanåt, att mamma ligger på sjukhuset 1 vecka eller 2 emellanåt och att mamman också ligger mycket o vilar eller har ont. Hon är redan van med att jag inte kan lyfta upp henne i min famn men att jag lärt mig huka mig ner ibland för att hålla o krama om, vilket vi båda tycker om såklart.
Men som du själv skriver så bör man se de positiva i de jobbiga. Det vi KAN göra! Vi kan ju faktist, när mamman mår bra, både åka till simhallen och till lekparken. Vi tar oss iväg på Bamsegympa varje vecka och vi sitter OFTA o myser i soffan framför Bolibompa . Vi borstar tänder o bakar kokosbollar ibland. Och jag inte bara tror, jag VET att barn vänjer sig och ställer om sig väldigt fort till det som händer omkring dem. Att förklara, förbereda och låta dem fråga är ett sätt att hjälpa dem in i vad som komma skall.
Jag känner ofta o ibland flera ggr om dan att jag är en dålig mamma, en mamma som inte alltid finns där, inte tillräcklig o en massa annat. Men min kära man stöttar o tröstar så gott de går och både jag och min dotter är mer än lyckliga när vi väl gör saker, myser och får vara med varann.

Jag håller nu tummar o tår för dig och att din op går vägen. Att du snabbt återhämtar dig och får mår bra i både knä o själ. O jag är övertygad om att det kommer gå, att de ibland kommer vara jobbigt och att dina barn INTE kommer bli lidande eller få några men för livet efter detta. Även om du själv kommer känna dig otillräcklig till tusen ibland. Ta hand om dig nu o lycka till nästa vecka! Skickar dig redan nu 1000 x krya-på-kramar💘

Svar: Tack för den peppen rara du! Mitt knä är ju en piss i rymden jämfört med vad du gått och går igenom. Krya på oss, bästa morsorna! 👊
mjsm

2013-11-07 @ 19:20:58
Cissi

Som jag brukar säga: Alla har vi våra egna små(?) helveten.. O så är de ju.. Finns ju alltid NÅN som har de värre! Men tänker man så, så får man ju fan aldrig tycka synd om sig själv.. O de vill man ju.. Ibland!
Kramis

2013-11-20 @ 02:47:44


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

mjsm

Tankar, vardag, livet..

RSS 2.0