Hur göööör han?

Niklas är en mästare på att smyga undan, jag förstår inte hur han lyckas!

I morse vaknade Mille vid 06 och ville äta lite. Jag vaknade av hans grymtande, det gjorde inte Niklas. 
Jag gick upp och gjorde lite käk till Mille och matade honom. Sen la jag honom igen och petade till Niklas och sa att jag skulle dra och träna lite. Jag tänkte att om han vet att jag inte är hemma så kanske han skulle ha lättare för att vakna om nån av barnen skulle ropa. 

När jag kom hem så hade Sigge ropat i ett kvartal minst innan Niklas vaknade och nu låg de båda två i vår säng. 
Jag duschade och bar in frukost åt dem så jag skulle kunna få äta min frukost i fred utan att någon drog i mig sjuttioelva gånger för att tex säga "mamma, sitt med mig. "Mamma, lek med mina bilar. "Mamma, kör på garaget." "Mamma, jag har bajsat."

Jag hann väl äta tre tuggor på ett ungefär innan den första kommer upp, sätter sig bredvid mig, tar min iPhone och börjar snacka och mala så jag inte längre hör radion som jag njöt av. 

Helt plötsligt så sitter jag här i soffan, mellan två pigga pojkar och tittar på barnprogram. 
Niklas? Han somnade om. 


Jag vilar aldrig

Idag tränade Mille med mig, vi mördade våra armar och körde på crosstrainern tills vi spydde. Sen gick vi loss på benen  och bara köttade!
Jag vilar aldrig för min resa räknas. 

Mille blev helt slut efteråt.
 
Men den här bilden tog vi efter att vi tränat och duschat för när vi tränar så tränar vi och får därför ut mycket mer av våra pass eftersom vi inte behöver posa framför spegeln samtidigt. 

Älskade lilla bebis..

När jag var gravid nu andra gången så funderade jag ofta på hur jag skulle kunna älska någon lika mycket som jag älskar S. Folk sa hela tiden att man kan det, utan problem. 
Och så kom då den dagen då jag blev tvåbarns mor. Självklart tyckte jag om min lilla bebis men jag kände ändå inte samma oändliga kärlek som jag hade för S. 
Men för varje dag som gick så växte hjärtat större och större och nu är jag inne i en sån period då jag knappt kan titta på lilla M utan att börja böla. Han är så perfekt med alla sina valkar han fått och med sin skrattgrop, och sin gubbkrans i nacken. 
Han är den snällaste och bästa bebisen jag vet. Han är så nöjd hela tiden. 

Sedan 1,5 vecka så sover han 19- ca 06:30. Non stop!! Ibland vaknar han lite tidigare och ibland senare. Men aldrig tidigare än 05 och alltid för att äta och sedan dra sig till 9-tiden. 

Han ler för det mesta och försöker att skratta högt, han tycker om att jollra och sjunga lite. Det roligaste han vet är att byta blöja för då får han titta på vägguttaget ovanför skötbordet. Då skiner han upp som den sol han är och blir en riktig sprattelgubbe. 

Att bada är en annan favorit, man riktigt ser hur han njuter. 

Han har blivit en riktig knubbis och gått om S vikt som han hade när han var lika gammal trots att M hade mycket lägre startvikt. 
Om 1,5 vecka blir han tre månader. Tiden går alldeles för fort.

Älskade lilla bebis, hoppas att du förstår hur mycket jag älskar dig. Tack för att du finns!







Hon som har allt...



Den här tjejen, hon har allt hon önskar sig. För det hon inte har just nu kommer hon att få. Bara hon kämpar. Allt är inte lätt men vem blir stark av att lyfta lätta vikter? 

Vad var det jag sa?!

Igår frågade jag Niklas när vi skulle byta till vinterdäck. Han svarade:
"Ja, inte fan tänker jag byta så här tidigt i alla fall!"
Jag: "Men det skulle ju komma snö snart, på tisdag tror jag att det skulle snöa om inte tidigare."
Niklas: "Nej det tror jag inte! Och gör det det så ställer jag mig i garaget och byter!"

Idag ser bilen ut såhär... 


Here we go again..



Då var det dags att äntligen (förhoppningsvis) få avsluta knäkapitlet i mitt liv. En operation som jag väntat på i ett år. Men som skulle blivit av mycket tidigare om det inte kommit en liten Mille emellan. Det blir min tredje sövning och operation men det är första gången jag är nervös. 
Och nu, med två små barn så känner jag att jag varken har tid eller lust att ligga still i flera veckor efter operationen.
 
Jag ringde för två veckor sedan och sa att jag var redo. Men trodde att jag säkert skulle få vänta till i vår eftersom det inte är lika akut den här gången. Men så damp kallelsen ned i brevlådan igår och jag fick lite smått panik. Så nu lägger jag i en högre växel och kör håååååårt i en månad så jag är så tränad som det bara går och därmed återhämtar mig snabbare. Win win! 

Älskade rara förgrymmade skitungar...

Föreställ dig att pappan i huset jobbar 12-timmars natthelg och således är borta nästan 14 av dygnets 24 timmar. När han sedan kommer hem så måste han självklart få sova så han orkar jobba ytterligare en natt, och en till. Helt förståeligt. 

Men tänk dig då att dina gulliga, rara, små söner; ena 2 år och den andra 2 månader, bestämmer sig för att ingå en pakt och ge deras arma mamma fler gråa hår och djupare rynkor. 

Ponera att den lilla, som annars är världens snällaste bebis nu bestämmer sig för att skrika mer under en timme än vad han gjort i hela sitt 9 veckor långa liv. Han vill varken ha napp, gos, lek eller mat, han vill inte ligga själv, inte sitta själv, inte att du bär honom samtidigt som du går, står, sitter, ligger eller gungar. Inget hjälper. 
Tillslut bränner han av...

Appropå bränna av så ser du nu att den stora som håller på att sluta med lunchluren nu är på god väg att slå igen sina blå. Inte bra när klockan är 17:10. Du frågar om han vill bada. Ja, det vill han. Men han måste bara ta med bilarna först. Han hämtar dem, alla 1,2,3,4,5,6,7...12! En och en. 

I med honom i badkaret för nu har den lilla vaknat efter sin fem minuters powernap. Hämtar den lilla och klär av honom så även han får bada. I med honom och så kan du pusta ut en sekund för nu är de väl nöjda och glada? 

Den där pusten du nyss pustade ut får du nu ta tillbaka för nu har den stora ställt sig upp i badkaret och börjar kissa. 
När du säger åt honom att han inte kan kissa i badkaret så nyper han av, hånskrattar åt dig och fortsätter sedan fjöla i vattnet. 

Ur med den lilla, torka honom och nu skriker han igen... Kanske är han hungrig nu? Han åt ju... för ett tag sen. 
Du gör i ordning en flaska och skyndar tillbaka till badrummet där den stora sitter och leker med bilarna i vattnet. 
Du sätter dig bredvid karet och matar samtidigt den lilla som tydligen var ganska hungrig. 

Tänk dig nu att den stora tar en av sina traktorer som han även har i vattnet och fyller skopan med vatten och sakta för skopan mot sin mun samtidigt som han fnittrar och tittar på dig. Du ber honom vänligt men bestämt,  precis som varje gång han badar, att inte dricka vattnet, för man kan bli sjuk om man dricker varmt vatten. Fnittret byts mot ett hånflin och man ser att ögonen lyser orden: "jag tänker dricka det här no matter what, bara för att du säger att jag INTE ska!". 
Du hotar med indraget lördagsgodis men det hör han tydligen inte. 
SLURP säger det och så har han druckit upp vattnet i skopan, vattnet som även innehåller hans kiss. 

Sen vill han ur, inte om en minut så den lilla skulle få hinna äta färdigt, utan nu, nu på en gång. Skynda dig att resa dig upp och hämta handduken och lyfta ur den stora innan han försöker själv och står på näsan, samtidigt som du håller i den lilla.

Föreställ dig nu att klockan börjar närma sig 19 och du känner att du nog kan få båda i säng då eftersom den stora inte sovit middag idag. Ni sitter i soffan och myser och du känner ett oerhört lugn i kroppen. 
Då spyr den lilla. Inte nån liten kräka utan han kaskadspyr, fontänspyr, you name it. Inte en gång utan två gånger. På sig, på dig och på soffan. 



Så fort de somnat så längtar jag tills de vaknar och kan fortsätta att förgylla mitt liv. För hur mycket energi de än tar av mig så ger de tillbaka tusen gånger mer. Mina älskade pojkar, tack för att jag fick bli just er mamma! 

Hur kan ni låta era barn bli feta?

Jag älskar att läsa trådar på Flashback. Det finns verkligen trådar om ALLT! 
Igår ramlade jag in på en tråd som hette Hur kan ni låta era barn bli feta?

Det var visserligen mycket som jag inte höll med om men även sådant som jag absolut kan hålla med om. 
För det är just vi som låter våra barn bli feta. Om det bara handlade om utseende så hade det ju inte spelat någon roll om man var tjock eller smal men det är ju vida känt att så inte är fallet. 
Ett överviktigt barn riskerar att drabbas av bl.a. diabetes, sömnapné, astma och förslitningsskador i lederna. 

Varför utsätter man barnen för det? Varför vill man inte sitt barns bästa? 

Men så finns det ju barn som kan äta massa socker utan att bli överviktiga. Men hur bra är det då? Tänderna tar skada för att bara nämna något. 

Sigge fick inte börja äta godis/glass/fika förrän han själv visade intresse för det. 
Det var många gånger man kände att släkten tyckte att vi var elak som inte lät honom smaka. Men vi såg ingen anledning till att erbjuda något som egentligen inte är bra som han dessutom inte ens visste vad det var! Han var jättenöjd med ett rån utan något på eller majskrokar, vilket han skulle vara än idag!
Men så fort han visade att han ville smaka så fick han självklart det. Då var han 1 år. 
De dagar han fått socker märkte man stor skillnad på honom, han blev gnällig och fick svårt att sova på kvällarna. Det kan ju omöjligt ha varit roligt för honom heller.

Sedan några veckor tillbaka får han nu köpa sitt lördagsgodis och han nöjer sig med det, vi åker till affären på lördagen och han får själv välja vilka han vill plocka i, i sin lilla påse. Sen är det klart att han kan fråga någon dag senare om vi ska köpa godis men det tror jag snarare handlar om att han inte har koll på dagarna. 

Eftersom det är så mycket socker i så mycket och Sigge har varit lite väl speedad och "olydig" på sista tiden så har vi bestämt att skära ned på fikandet (men lördagsgodiset som han själv väljer ska han såklart få fortsätta med) det blir ju lätt lite mycket när man precis fått en lillebror som alla vill kika på, men man behöver inte dricka saft varje dag t.ex. Och den här veckan har man märkt skillnad på honom. Han är mycket snällare och lugnare. 
Nu vill han ju i och för sig oftast ha vatten eller mjölk om han är törstig och glass är väl det enda som han inte skulle tacka nej till så det har inte varit så svårt för oss gentemot honom. Det svåraste blir att få släkten att lyssna och inte tycka att vi är dum i huvudet som inte tycker att våra barn behöver äta något som de själva inte vill eller behöver. 
Men av samma anledning som jag inte låter mina barn stå bredvid någon som står och röker så säger jag nej till att trycka i dem massa socker -jag vill inte utsätta dem för att bli sjuka. Jag vill att de ska få långa och friska liv! 



Nöjd eller det duger?

Nu när jag stod framför spegeln och såg mina rynkor så var det en sak som slog mig.. 
Tänk om man bara har ett liv?
Varför går då så många människor runt och är halvnöjda med så mycket saker och tänker att det duger?
Vill man då inte mycket hellre vara HELT nöjd? (okej, helt nöjd blir man nog aldrig men man kan ju sträva mot det.)

Vill man starta eget? GÖR DET!
Vill man plugga? GÖR DET!
Vill man bo i en lägenhet? GÖR DET!
Vill man bo i ett hus? GÖR DET!
Vill man gå ned några kilo? GÖR DET!
Vill man äta vad man vill hela tiden? GÖR DET!
Vill man köpa den där dyra jackan/väskan/klockan? GÖR DET!

ALLT går bara man ger sig fan på det och har den rätta viljan.
 Man kanske får leva på vatten och bröd i någon månad om man vill köpa det dyra, man kanske får låta bli att kunna se ut som de flesta fotomodellerna om man vill äta tex sötsaker när man vill, man kanske får lite sämre ekonomi för ett tag om man pluggar, man kanske får låta bli att äta godis eller titta på sitt favorit tv-program och istället gå ut och ta en promenad om man vill gå ned några kilo. MEN man får istället det man vill och nöjer sig inte med ett 'okej' liv. Det finns bara en massa dumma bortförklaringar. 

Jag har de finaste sönerna som är helt perfekta för mig och jag vill ge dem allt det bästa i världen.
Vi bor i vad som blivit vårt drömhus och det har vi kämpat för. 

En annan sak som jag tänker kämpa för är att komma tillbaka till den formen jag 
hade innan jag blev gravid med Mille. Den lyckan jag kände, den orken jag hade, den positiviteten jag kände går inte att beskriva med ord!  

Jag har tagit chansen och utbildat mig till frisör och nu även jobbat som det ett par år. Jag tycker att det är ett väldigt roligt yrke, MEN det finns inget som säger att det inte finns något annat som är ännu roligare. Jag är nyfiken och just nu funderar jag på att plugga till något heeeelt annat, för provar jag inte så får jag aldrig veta om det är roligare.

Jag drömmer även om att gifta mig med mannen i mitt liv -Niklas. Varför ska vi nöja oss med ett halvdant bröllop när vi KAN om vi VILL få ett för oss helt perfekt. Det gäller bara att göra lite uppoffringar och sträva efter det som är viktigast för en själv. 

Hädanefter tänker jag sluta tänka att något duger för tänk om vi bara har ett liv...









mjsm

Tankar, vardag, livet..

RSS 2.0