Hur man skapar dålig stämning del IX

Ibland får man (jag) kärlekspirr i hela kroppen och för någon sekund bubblar hela jag och jag känner mig ännu mer kär i N än vanligt. 
 Då fnissar man till och ger honom en puss samtidigt som man förklarar att det var för att man plötsligt kände lite extra kärlek.  
Om man då får till svar: 
"Ska du gå och bajsa nu, annars gör jag det?"

Då kan det lätt bli dålig stämning...

Måndag

Jag började ett inlägg för några dagar sedan men blev distraherad av något och sedan försvann det. 
Livet flyter på här hemma, jag har fått börja träna på gymmet på sjukgymnastiken och nu tycker jag mig tillochmed se att det kommit tillbaka lite muskler på benet. Det är i alla fall inte lika sladdrigt längre!

M börjar närma sig halvåret och är fortfarande världens snällaste! Han sover fortfarande hela nätterna 19-08 i sin säng i sitt rum utan att vakna en endaste gång. Vi försöker gå över till att äta mat istället för ersättning men eftersom han är ett matvrak så brukar det behövas nån flaska då och då i alla fall. Han sitter själv sedan en månad ungefär, det gick bara på en dag så kunde han det men man får ju vara på sin vakt för rätt vad det är så kan han vicka. Han har börjat upptäcka sin röst och kan ibland sitta och skrika lite och testa lite ljud men då kommer storebror S och ber honom att lugna sig. S är verkligen Ms stora idol. Han skrattar så han kiknar bara han ser S. S bryr sig väl inte lika mycket om sin lillebror men när han väl gör det så värmer det extra mycket i hjärtat. 

S har också blivit en helt fantastiskt snäll liten människa efter några trotsiga månader under hösten. Han säger så fina saker hela tiden, om han inte sett mig på några minuter så brister han allt som oftast ut i ett: "Åh, mamma vad jag är glad att se dig!" 
Idag dammtorkade jag fönsterbrädan varpå han säger att jag städar så fint. 
Blöjorna har han slutat med helt nu. Det gick på en vecka! Han sover inte med någon blöja heller och han säger till när han behöver gå på pottan. Det trodde jag verkligen inte för tre veckor sedan!

Varje dag är jag väldigt glad och stolt över mina barn men idag lite extra! 





Peppar peppar

Peppar peppar så har potträningen gått över förväntan!
Men idag när vi var och hälsade på Frans och Penny så kom S och berättade att han kissat på sig..

-Men mamma! Det är en nödsituation!!!!

Jäkla blöjor

I ca ett halvår har jag försökt få S att sluta med blöjor. Ibland vill han och ibland vill han inte. Oftast inte. Ibland kissar han på pottan. Oftast springer han och hämtar en blöja själv och gråter om vi säger att han kan vara utan. Och det känns ju inte bra att han blir ledsen. Så då har han fått ha blöja. 
I helgen ringde Tomten till S och sa att det var dags att sluta med blöjor. Det resulterade i att han satte sig på pottan och verkligen försökte. Men sen ville han ha blöja. 
Igår gömde jag blöjorna och idag sa jag att de var slut. 
-Ingen fara, vi kan köpa nya. Sa han. 
-Men blöjorna är slut på affären också så det går inte. kontrade jag. 
-Då får vi köpa en ny affär. 

En stund senare hittade han två blöjor men jag lyckades avstyra det hela med att säga att han ju måste ha de när han sover. Ingen olycka än så länge.. 
Får se hur lång tid det går innan han synar vår bluff. 

Nytt år nytt knä nytt liv.

Nu har det blivit nytt år och jag kan gå! Jag fixade det redan strax innan nyår men bara några steg och aldrig en hel dag. Men för varje dag blir jag starkare och starkare! Känner verkligen att jag fått friheten tillbaka. Jag kan gå och hämta något jag vill ha, jag kan leka med S och bilarna och jag kan sätta mig på golvet och leka med M. 

För några veckor sedan trodde jag inte att jag skulle kunna sitta så här med M i knät nå mer för jag trodde att han skulle vara för stor när jag kunde böja så mycket på benet nästa gång. Men se på fan, det gick! Nu ska jag njuta av min bebis! 


Nyårsafton

Nyårsaftonen firade vi på Skräddarbo. Vi hade väl egentligen inte tänkt göra nån stor affär av det eftersom varken jag eller Niklas är något stort fan av nyårsafton. Det känns överskattat. 
Men så frågade min syster om vi åtminstone skulle äta god mat tillsammans. Först var jag tveksam men efter ett tag blev jag mer pepp. Allt blir ju så mycket roligare om man har fint och känner sig fin så Niklas och jag pyntade och dukade fint innan gästerna kom. Jag gjorde förrätt och efterrätt. Jenny gjorde varmrätt. Allt blev supersmarrigt!

Gästerna åkte hem tidigt eftersom Robert skulle iväg och jobba natt. Det var lagom för oss också. M hade somnat som vanligt vid 19 och S däckade i soffan medan jag tog på honom pyjamasen så fort kusinerna åkt hem.
 Niklas och jag la oss och lyssnade på fyrverkerierna och somnade strax efter tolvslaget, redo att möta 2014 som kommer bjuda på mycket skoj. 







Julafton

Idag kom då äntligen dopparedan. S vaknade, gick och öppnade sitt nr 24-paket och blev lika glad som varje morgon över den lilla lilla bilen. Sen såg vi efter vad tomten lagt i julstrumpan. Han hade lämnat kläder till M och alla små bilar från filmen med samma namn- Bilar. Han blev så glad så han ville absolut inte ha nå mer paket. 

Jag hade också varit snäll för jag fick så fina presenter! 

På eftermiddagen åkte vi till Söräng och åt god mat och sen kom tomten dit. Han hade med sig ännu fler bilar så jag skulle gissa att bilsamlingen utökats med en sisådär hundra bilar under december månad. M fick lite leksaker, dregglisar och en servis. 

I morgon har vi julafton igen, då är det Fribergs tur och vi får se vad tomten har lämnat där...





Lördag

Idag drog Niklas till Falun för den årliga grabbhelgen. Jag unnar honom verkligen det så som han slitit med mig och grabbarna nu. S fick åka till farmor och farfar och leka och sova. Eftersom M trivs bäst hemma och att jag inte känner mig trygg om nån annan än jag eller Niklas ska hålla koll på om hans näsa korkar igen eller inte så fick mamma flytta hit över dagen och natten och hjälpa mig med honom. 
Det känns tryggt! 


Alla tycker tydligen inte som jag

Nu när Niklas kom hem frågade jag honom om inte han fick ångest för att M blir så stor:

-Nej, för fan! Jag går bara och väntar på att han ska börja gå.
-Men vi kommer liksom aldrig nånsin ha en bebis igen, känns inte det lite tråkigt?
-Nej, tänk när de är 10 & 12. Vi kommer vara på golfbanan varje dag, du kommer aldrig se oss!

Ångest

Ångesten slog till igen. Niklas åkte iväg med S till dagis och kvar blev jag med lilla M. Jag kan vara ensam med honom kortare stunder om vi ligger på golvet och leker eller myser. Nu ligger vi och myser och lyssnar på brasan som sprakar. Då kom den som en käftsmäll igen. Ångesten. Tiden går så fruktansvärt fort, M är redan 4,5 månad och jag hinner inte med att njuta av att ha en liten bebis. Han har vänt sig från rygg till mage flera gånger. Jag har missat alla. 
Jag vill bara kunna gå, bära och gosa. 


Sista hela veckan!

Äntligen börjar jag se ett ljus i tunneln! Idag började sista hela veckan med alla mina grejer. Men det är ju fortfarande 10 dagar kvar. 
Den största fördelen är att jag då har sex timmar på mig varje dag då jag kan göra viktigare saker som tex leka med mina barn. 
Nu vill jag bara att julen ska vara över så jag får börja gå. 
Det tog ju ett tag innan jag kunde titta på mitt ärr, jag insåg dagen innan jag tog bort stygnen att ärret nog var tre gånger så stort som jag hade trott så jag kände att jag behövde tid på mig att smälta det. Nu har jag gjort det och det känns väl inte jätteroligt men å andra sidan så har jag inte tänkt bli nån fotomodell ändå. Huvudsaken är att jag kommer kunna leva som innan all den här skiten. 



Krasch!

Idag har S kraschat ordentligt! Han som är värsta oturskillen hade ju klarat sig utan några allvarliga blessyrer nu ett tag. 
Men som sagt idag hände det. Han sprang och ramlade, hann inte ta emot sig och landade rätt på munnen. Blod överallt och en spräckt läpp med en slamsa som hänger. 
Vi var ned på vårdcentralen och tittade till det, då upptäckte vi att även tänderna fått sig en smäll så i morgon ska han till tandläkaren. 
Han är en riktig hårding och gråter sällan när han gråter när han gör illa sig, då vet man att han har ordentligt ont. 
Hoppas hoppas att hans små tänder klarar sig. Nu räcker det med sjukhusbesök för det här året!

Kalas

Idag ska vi fira min morfar som fyller 80 barre på måndag. 
S ser mest fram emot att få leka med sina kusiner, tror inte att de ser fram emot att leka med deras så mycket yngre kusin. :)
Jag som alltid vill vara ute i så god tid känner mig fruktansvärt stressad nu då jag sitter i min maskin, oklädd och osminkad. S har fortfarande pyjamas och N är ute och skottar snö så att vi överhuvudtaget ska kunna ta oss till festen som börjar om 1,5 timme. 
Menmen. Huvudsaken är att vi kommer dit sen får vi se om vi hinner i tid eller ej. 



När man smälter

När man hör sin stora lilla prins säga:

-Stackars lilla mamma, hon har fortfarande ont i sitt ben. Jag älskar henne såååå mycket.

Då glömmer man allt som någonsin varit jobbigt. 



HALVTID!

Idag är jag högst uppe på kullen. Jag ser det som att jag gått och gått uppför och nu äntligen nått toppen. Nu är det bara att åka kana nedför. Jag är alltså halvvägs idag! Tre veckor har passerat och det har faktiskt gått rätt fort. 
Jag har klarat av mer än vad jag trodde att jag skulle klara. Jag hade räknat med att inte tappa något av mina gravidkilon under de här veckorna MEN det har jag lyckats med ändå! -3kg och -13 cm, eftersom jag även mäter mig så vet jag att det inte bara är muskler från högerbenet som jag tappat.

Imorse ringde de från öron-näsa-hals och frågade om vi kunde komma på en återbudstid idag istället för den tiden vi hade nästa vecka. Så nu har vi precis lämnat sjukhuset. Det blev varken till eller från. De kollade att han hade fri passage men det var ju trångt. Det var ju saker vi redan visste. Så vi skulle fortsätta på samma sätt vi gjort i hela hans liv. Men även ge honom olja i näsan. Förhoppningsvis är det här något som ger med sig när han blir runt halvåret. Annars är det tillbaka igen. 

Idag kom även den första snön och S som först inte hade lust att gå ut hade sedan ännu mindre lust att gå in. Han grät och skrek när det var dags för lunch. Men Niklas lovade honom att de skulle gå ut och skotta ikväll igen. 
Synd bara att jag inte kan vara med och leka! Men nästa år, då jävlar!




Måndag.

Idag har jag varit och tagit bort mina stygn. Eller stygn var det inte. Det var agraffer. Jag känner mig inte redo än att se hur pass stort ärret är så jag låg fint och blundade. 
Som vanligt när man är på vårdcentralen så får man vänta i minst en halvtimme efter utsatt tid. Undrar hur många gamlingar som sökt hjälp där som hunnit dö medan de väntat. Säkert hur många som helst. 

Innan jag åkte och satte mig i väntrummet så orkade jag klippa en av killarna i huset. Här har han dock hunnit sova lite på frillan. :) 


Min vän..

Igår fick jag veta att min vän som nyss fått barn, blivit väldigt sjuk. Hon ligger inlagd på sjukhus ca 7 mil från sin lilla familj. 
Jag kan inte tänka mig någon värre plåga. Jag tyckte att jag hade det jobbigt men det är ju ingenting mot hur hon har det, jag får ju vara med min familj hela dagarna. 
Jag hoppas hoppas att hon snabbt får komma hem, FRISK såklart! Tur att hennes barn har värsta superduper farsan så de klarar sig nog gott och väl. 
Krya på dig, min fina vän! Jag tänker på dig hela tiden! 



Är det inte det ena så är det det andra..

Innan jag fick barn så tänkte jag att det måste vara nå fel på de som hade barn som blev sjuka hela tiden. Sen fick vi S som startade med att vara inlagd på barnakuten endast 2 veckor gammal, för att sedan avklara de flesta sjukdomar fram tills han fyllde 2 år. Nu verkar han blivit stor och motståndskraftig mot de flesta "dagissjukdomarna". 
Så kom då lilla M och han gick i brorsans fotspår och klarade av sitt första besök på akuten tre veckor gammal. Hans brosk i luftrören var och är inte fulltutvecklat så när han hamnar i lite mer upprätt läge så "faller" luftröre ihop och det låter som om han inte får någon luft, men det får han som tur är. Det bara låter lite illa och kommer så göra i några månader till men vi har märkt en stor skillnad på den här tiden. 
I allafall, vid första besöket på akuten så påpekade vi att han varit täppt i näsan hela livet och att vi fick använda nässugen flera gånger om dagen. Då trodde man att han fortfarande hade lite fostervatten kvar i näsan eftersom han var nyfödd. Tre veckor senare var vi där igen, då hade han fått feber och det får ju inte barn under två månader ha. Då trodde man också att den här nästäppan skulle ge med sig, bara han blev frisk. 
Tiden gick och vi blev bortglömda på BVC så jag fick själv ringa och boka tid så han skulle få vaccineras när han fyllt tre månader. Då påpekade jag IGEN att han fortfarande var lika täppt i näsan och att vi fick ge honom koksalt flera gånger om dagen samt suga ur näsan. 
Vi fick en tid hos barnläkaren när han skulle komma nästa gång. Det var idag. 

Han frågade lite frågor och kollade näsan. Han sa att han tyckte att det såg trångt ut. Och ville stoppa ner en sond och se om det tog stopp. Det gjorde det och pga det och pga Ms reaktion när han försökte stoppa ned sonden gjorde att läkaren skrev en remiss till öron-näsa-hals. Det jobbiga är att den paniken han fick hos läkaren är ingenting mot den han får flera gånger om dagen när vi rensar hans näsa. Nu hoppas jag att vi får en tid snabbt så lilla M får lättare att andas. Det gör så ont i mig att veta att det verkligen är ett "fel". Men å andra sidan så har han haft problemet hela livet så han vet inte hur det är att ha en normal näsa. 




Fredag

Igår var jag till Köping och träffade sjukgymnasten. Har fått låsa upp syncron så jag får böja benet lite. Det underlättar en hel del faktiskt! Fick även hem min maskin som jag i stort sett kommer att bo i. Och ett antal nya övningar som jag ska göra så när jag ska hinna typ äta och gå på toaletten vet jag inte. 
Idag har jag varit helt utan smärtstillande och det har gått bra men jag har fått lov att vila mer än vanligt. 

Det här blev en bra fredag till slut. Jag fick nyss ett fint mms med en bild på en liten Penny! Fantastiskt! Grattis mina fina vänner! 



Prova att gå med benet helt rakt utan att böja det eller belasta det på en vecka, sen är det inte så lätt att böja och för att inte tala om hur mycket muskler man tappar...


När hjärtat svämmar över

Ibland blir jag bara så glad över att jag har en sån himla fin familj. 
Sigge är så fantastisk och förstår att jag inte kan göra någonting. Och han hjälper mig att hämta saker jag inte når och håller mig sällskap hela tiden. Och när jag tackar för hjälpen säger han bara: "Ingen orsak, mamma." Varje dag säger han något roligt så man inte kan hålla sig för skratt. Igår sa jag att han var underbar. Då svarar han: "Ja, jag är vacker. Vi älskar mig!"

Och så har vi lilla Mille som bara är så snäll hela tiden. Han bara är. Jag längtar tills jag kan gå och lyfta upp honom, men igår satt han i min famn en stund och somnade. Det var så himla mysigt. Så många självklara saker som är omöjliga att utföra nu. 

Min älskade Niklas är verkligen min hjälte. Han sköter matlagning, städning, två små barn och mig. Jag behöver hjälp att klä på och av mig, han byter mitt kylbandage hela tiden och ser till att jag har allt jag behöver. Behöver jag gå på toa så måste han gå med mig för rätt vad det är kan jag må jätteilla och vara tvungen att sätta mig ner. 
Men tidigt imorse när Niklas satt och matade Mille så gick jag upp på toaletten själv och jag blev så glad över att jag klarade det! 
Men svetten rann efteråt!

Idag är jag en dag närmare..






mjsm

Tankar, vardag, livet..

RSS 2.0